Mitt vardagsliv

Denna vecka har varit sömnfattig, vi har slitit och släpat från morgon till kväll, Kim, pappa och Bassen har varit här och vi har alltså haft arbetsläger i stugbygget =) Jag återkommer till det i nästa inlägg för nu ska jag berätta om natten som varit.

Klockan står på 3.40 och vi vaknar till ljudet av krossat glas och förstår att det är nära men inte i vårt hus. Ser att det lyser lite svagt i hallen hos grannen och vi hör sen upprörda röster, eller iallafall en upprörd röst som skriker och gapar. Vi lyssnar en stund och hör sen dunsar, typ som om någon blir slagen.
Vi känner inte grannarna så där jättebra men det lilla vi sett så är det ett snällt och trevligt par som bor där, vi hälsar på varandra och pratar väder ungefär. Vi har aldrig sett eller hört några tendenser om att de bråkar eller gapar på varandra men man vet aldrig vad som händer bakom en stängd dörr.
Vi bestämmer oss för att ringa polisen för det låter inte som en sund och social tillställning därinnifrån. Jag förklarar för polisen att det är bråk och att vi vill att de ska komma hit och styra upp saker och ting.


                                                   

Under tiden vi väntar på att de ska dyka upp lyckas grannen springa ifrån mannen som har slagit och sparkat honom sönder och samman, han blir insläppt hos någon och kan gömma sig där. Han ringer också polisen för att få hjälp. Den galne mannen som slåss följer efter men verkar tappa bort vår granne som tur är.
Under tiden ropar vi in tjejen och vi står i vårt sovrumsfönster och spanar efter polisen. Då ser vi den galne mannen komma tillbaks och han går in i grannens hus igen och letar efter något/någon, känns skönt att granntjejen inte var kvar där.
Polisen kommer och de söker igenom grannens hus men galningen har hunnit sticka, de kommer sen in till oss och berättar att grannkillen är i säkerhet och att de ska åka dit för att se hur har mår. Vi står igen i sovrumsfönstret och spanar ut i natten som nu blivit morgon.
Ambulansen kommer och hämtar grannekillen, polisen kommer tillbaka till oss och granntjejen får lämna sin redogörelse för vad som hänt, vi får berätta vad vi sett, granntjejen åker till akuten för att va med sin sambo som sys ihop med ett å annat stygn, vi spikar igen fönstret i dörren hos grannen med några brädor och sen går vi in till oss.
Klockan är nästan sju och vi är klarvakna, Mats hann sova tre timmar och jag en och en halv. Det är ingen ide att gå och lägga sig igen och när vi har slöat en stund och fått i oss frukost åker vi upp till stugan för att måla klart.

Nu är klockan 20.30 och jag skulle kunna somna sittandes här framför datorn. Det känns lite olustigt alltihop, en vettvilling i vår lilla by. Här ska det vara lugnt och fridfullt på nätterna, ja på dagarna med för den delen.
Skönt iallafall att grannen klarade sig så bra som han ändå gjorde, spräckt läpp, några lösa tänder, igenmurat öga och blåslagen i största allmänhet, det kunde slutat hur illa som helst om han inte hade lyckats fly.

Kram på er alla snälla människobarn, ta hand om varandra.

                                                                    bild lånad av nyheter24.se

Jag brukar vara förskonad från kräksjukor och dyl men bara för att jag sagt det så kommer jag väl ligga helt utslagen innom kort och igår när min kollega kom till jobbet så eggla vi upp varandra så vi nästan trodde att vi var lite kräksjuka.
Ett gamalt tips är att svälja 10 vitpepparkorn så Susanne skickade ut mig i köket för att be om pepparkorn. Efter mycket letande så konstaterade köksflickorna att några korn fanns inte men däremot malen vitpeppar. Ja ja, varför inte. Öste i några matskedar pulver i ett glas och tog med två glas med vatten och ett par teskedar in till Servecikontoret och förklarade för Susanne att malen vitpeppar var det som fanns. Jag blandade en tesked pulver med lite vatten och hävde i mig det tillsammans med en flaska vatten vid sidan om.....fy fan vad det smakade...starkt som bara den i hals och gom. Susanne skedade i sig pulvret och drack vatten till det, inte en min röjde hon att det smaka de illa =)
Men vad friska vi blev, inte en kräksymtom var kvarefteråt=) För att inte tala om vad mina bihålor rensades, jag kunde helt plötsligt andas genom båda näsborrarna =)

När jag gick hem tog jag vägen om affären och köpte vitpepparkorn, tron kan ju försätta berg :)

bilden är lånad från kryddburken.se

Av någon underlig anledning har jag svårt för att skriva om sorgliga saker här på denna blogg. I verkliga livet har jag inga problem med det men det är som om jag inte vill släpp in tråkigheter, jag vill bara att det ska va kul här.

Förra fredagen dog min faster. Hon hade cancer och det fanns inget bot för henne. Det känns så overkligt. Sist jag träffade henne mådde hon bra och nu finns hon inte mer. Jag saknar henne jättemycket och det mest tragiska är att hennes son, min underbare kusin, har mist både sin mor och far på bara ett år.
I början på året gick min ingifte morbror bort och i somras somnade min mormor in. Härom dagen fick jag höra att min före detta granne också dött,  i cancer. Dessa underbara människor befann sig i en ålder mellan 67 och 96. Jag kan hålla med om att min mormor som skulle fyllt 96 år i september hade åldern inne för att gå vidare in i nästa rike men de övriga hade flera år kvar på den här sidan.

Natten till i söndags vaknade M och jag av att larmet gick ( M är deltidsbrandman) och han rusade iväg för att åka till en trafikolycka bara några hundra meter från vårt hem.
En bil hade kört av vägen och de tre ungdomarna som åkte i bilen dog. En tjej på 17 år och två killar som var 20 år. Så fruktansvärt tragiskt. Två bodde i byn och den tredje en mil härifrån. Man kan ju fråga sig vad som hände men hur mycket man än spekulerar i vad som hänt så kommer dom aldrig tillbaks. Hela byn har varit i chock eftersom alla hade någon relation till dessa tre och i onsdags var det en minnesgudstjänt på bygdegården. Flera hundra kom dit och det var så hemskt att se alla dessa ungdomar, vänner och familj som nu måste leva ett liv som för alltid kommer att vara ett före och ett efter den 16 november. Eftersom jag tror helt och hållet på ett liv efter detta så är jag säker på att de tre vännerna fortsätter vara vänner och följa varandra vart dom än har hamnat, dom kommer ta hand om varann. Det är människorna som är kvar här som kommer att ha det svårt. Men vi bor i en fantastisk by där alla stöttar varandra, ingen behöver gå ensam med sin sorg.

Mitt i all tragik har jag börjat jobba (arbetsträna) på servickontoret på Trångsviken bygdegård. Det har varit jättekul och jag hoppas verkligen att det ska fungera, har varit utanför arbetssystemet för länge  (ännu ett ämne som jag har svårt för att skriva och tala om, min sjukdom)

Nu har jag alltså brutit min oskrivna regel, att inte skriva om tråkigheter, jag hoppas jag inte behöver göra det igen.

Natti natti