Mitt vardagsliv

Nu har jag kommit hem från Birgitta, Mats moster. Vi har färgat garn idag, vi startade kl 10 i förmiddags och kl halv fyra kom jag hem. Det där med att krappen börjat jäsa gjorde inget, jag var ju lite rädd att allt skulle vara förstört.


Foto Fjällräven Alla saker är på plats och det är dags att tända under kastrullerna

När vi hade burit fram alla våra saker så var det dags att koka krapp och lökskal i varsin kastrull. Birgitta kokade även daggkåpa eftersom hon även skulle färga till grönt garn.

                                                                   Lökskal och daggkåpa


                                                                       Krappen ska kokas

När färgämnena väl kokat upp skulle det koka i en timma. Då passade vi på att dricka kaffe hos mormor Agnes.


                    Mormor Agnes kom ut i färgdimman

När det kokat en timma var det dags att lägga i garnet som då först hade legat i blöt i så varmt vatten som kranen kan ge. Sen kyler man av färgvattnet så det inte blir för stor skillnad på vattenbaden, garnet skall inte chockas.


                                                               Här färgas det för fullt

När sen lökgarnet hade en tempratur på ca 90 grader och krappgarnet mellan 70-90 var det bara att passa så att tempraturen inte sjönk eller steg. Efter ytterligare en timma var det klart.

Då hade jag fått en underbar röd färg på garnet som legat i krappen och en gul färg på de som legat i löken. Det var lite skillnad på färgerna eftersom jag hade två vita härvor och två gråa härvor i krappbadet och en av varje i lökbadet. Störst skillnad blev det på det vita och det gråa som legat i löken, det gråa blev mer gulgrönt.
Birgittas daggkåpegarn fick en mörkt grön nyans och hon hade även blandat i järnvitreol i vattnet den sista kvarten.


                             Nu är det färdigfärgade, bara att skölja, tvätta och sen torka

Nu är det bara att ta reda på allt, skölja, tvätta och torka garnet. Sen kan jag sticka tomtar och kycklingar för fulla muggar =)

                                                Garn som ska sköljas och tvättas

Men det är ju ingen som säger att det måste göras idag, det finns ju en dag i morgon också. Fast i morgon måste vi hinna med att åka till Krokom för att se om vi hittar en tvättmaskin, jag måste baka till söndagspysselträffen som är i morgonkväll. Sen måste jag hämta lite mer garn som ligger kvar i sin kastrull hos Birgitta, tänkte att det kunde få ligga och dra i kastrullen medan det svalnade, alltid fastnar det väl lite mera färg. Ja, det är full rulle här som sagt *ler*

Nu ska jag försöka hysta ihop lite middag, det får bli något lättvindigt.

Kram på er alla människobarn

Jag har alltid haft lite svårt för att bara göra en sak åt gången. Tittar jag på tv så handarbetar jag samtidigt, man kan stryka lite i reklampauserna eller varför inte hänga tvätt eller plocka ur diskmaskinen. Det är inte säkert att man kommer ihåg att man kollade på tv....men men vad gör det....tv-n har ju inte alltid funnits och man överlevde ju det också...
Ja ja, nu var det ju det där med att göra flera saker samtidigt.
Just nu hade jag varit glad om jag bara hade två saker att göra.

På söndag har min kollega och jag ordnat en träff, en söndagspysselträff som skall återkomma sista söndagen varje månad. Typ som syjunta men på den här träffen får man ta med vad man vill, sy, sticka, brodera, väva, tova, slöjda, scrapbooking......ja vad som helst. Vi ska vara på bygdegården så vi kan vara näst intill hur många som helst.
Jag har lovat fixa fika och därför måste jag baka lite. Jag vet att en av de som kanske kommer är mjölkallergiker så därför har jag baka mjölkfritt, en ananaskaka.


Foto Fjällräven                                                                               En trasig kaka

Den ena kakan ville tyvärr inte släppa från skärbrädan och blev lite trasslig, halva gick att rädda men sen fick Susanne och jag smaka lite *ler*
Bara att baka en till innan söndag *suck*
Ska försöka hysta ihop en torr kaka också, alltså en småkaka. Men hinner jag inte så är det ju inte långt till affären =)


I morgon ska jag lära mig växtfärga garn med Mats moster.
Innnan man färgar måste garnet betas, och det räcker inte med att mata den med lite hö, den ska badas i 90 gradigt vatten och alun i en timma!!
Jag kan säga att det tog betydligt längre tid än en timma när jag höll på igår, för först ska garnet bindas om och det ska doppas i ca 40 gradigt vatten först. Samtidigt löser man upp alun i vatten och därefter läggs det blöta garnet ner i kastrullen med alunvattnet och det skall sen hållas på en tempratur om 90 grader. Blir det för varm så får man sänka och för kallt skall tempraturern höjas, ett jäkla passande alltså. Började kl 17 och vid 22 var jag klar med 6 härvor (6 hg) garn.
Resten tog jag i morse.


                                                Garnet ska bindas om så det inte trasslar ihop.


                                                                                                             Garnet betas


                                                                         Det betade garnet hänger på tork

Jag ska färga med krapp som jag har köpt och det ska läggas i blöt innan det färgar garnet.


                                                                                          Krapp som ligger i blöt


Tiden går ju som ni vet väldigt fort så därför är det bra att vara lite förberedd med julklappssockarna. Min svägerskas trillingar ville visst ha raggsockar i julklapp (tyckte mamma iallafall).


                                                                                                  Julklappsraggisar



Jag har fått en massa kaffebönor och härom dagen köpte vi en kaffekvarn och eftersom Mats oftast ligger och sover på morgonen när jag brygger kaffe är det bra om kaffet redan är malt + att det är lite söligt att mala. Man är ju lite halvlat på morgonen och då måste det gå undan, kaffetarmen skriker ju efter java.


                                                                                         Kaffebönor blir till pulver


Som om det inte var nog med detta så var det också dags för konstföreningen att skicka ut höstbrevet och eftersom jag är sekreterare där så är det min uppgift att dikta ihop brevet. Vi var några stycken som fixade utskicket, stämpla kuvert och skriva adressaten och sen lägga ner brev och inbetalningskort.


                                                                                                                      Höstbrev

I morgon fyller min svägerska år och jag har inte hunnit göra något grattiskort till henne *vojne vojne*
Det får bli ett köpt kort som skicks på måndag.

Nä, nu har jag inte tid att sitta här längre, måste ju läsa de där böckerna som jag lånade på biblioteket *pust stön och stonk*

Hoppas jag kan visa er några fina växtfärgade garnhärvor nån dag. Fast det är tveksamt, upptäkte just att krappen som skulle läggas i blöt har jäst. JAg kanske borde gjort krappvin istället *skål*

Kram på er alla goa människobarn

Från början när jag startade den här bloggen var det för att jag och syrran alltid skickade mejl och bilder till varandra om vad vi hade gjort. Hade jag handlat något fotade jag det och mejlade henne för att visa. Typ skor, kläder eller pyssel, vad som helst. När jag mejlat till henne vidarbefodrade hon det till mamma och pappa och övriga familjen där ner i söder. Vi är en ganska nyfiken familj, vi vill gärna veta vad den andre gör, så man inte missar något kul =)
Så en dag så säger Millan till mig att jag borde starta en blogg, då kunde jag berätta för hela familjen samtidigt vad jag sysselsatte mig med här uppe. Okej sa jag och skapade den här bloggen.
I början kunde jag blogga flera gånger om dagen, tog kort på allt och skrev minsta lilla grej jag gjort. Efter ett tag minskade det och nu när jag jobbar räcker tiden helt enkelt inte till.
Men fast jag vet att några i familjen läser min blogg och även några andra vänner runt omkring så är det ändå mest för Millan jag gör detta. Jag har svårt att tänka mig att nån annan egentligen är intresserad av vad jag gör här uppe, tror nog att de som läser mest gör det för att det är tillgängligt.

Så när Millan blev sjuk i våras och inte kunde läsa min blogg så känndes det ganska meningslöst att fortsätta blogga. Det var också otroligt jobbigt att överhuvud taget göra något som var roligt, tex pyssla, sy, handarbeta eller vad som helst för det kändes orättvist att jag skulle kunna göra det när Millan inte kunde. Eftersom jag då inte gjorde så mycket fanns det heller inget att blogga om. Så bloggandet har minskat både för att jag inte vet vad jag ska skriva om och att det går så långt mellan inläggen att det är svårt att ta tag i det.

Så i går när Mats nämnde något om bloggen så sa jag att jag ska nog sluta blogga, det är nog ingen som läser den längre.

Då sker ett under. Millan lämnar en kommentar där hon säger att det är roligt att jag bloggar igen. När jag läser det så börjar jag storgrina. Det är ju det jag har väntat på hela tiden, att få "höra" Millans kommentarer igen. Det betyder ju att en del saker kan bli som förr igen.
För fast den där JÄVLA hjärnblödningen naturligtvis har drabbat Millan hårdast, att det är hon som får lida mest så kan jag ärligt erkänna att jag tycker hemskt synd om mig själv också. Millan är min absolut bästa vän och nu när vi inte kan prata på samma sätt om allt, så som vi har gjort hela våra liv, så känner jag mig väldigt ensam.

När sen pappa lämnar en kommentar och där berättar att Millan har rört på sin högra arm, som hitills varit helt förlamad, då vet jag att allt kommer att ordna sig, det är inte en fråga OM det går utan NÄR det går.

Så nu känns det som på nytt igen, nu måste jag blogga för att kunna berätta för Millan vad jag gör.

Jag vill på inget sätt förringa er andra som läser och även lämnar kommentarar, jag blir jätteglad när jag ser att någon varit här och läst. Naturligtvis vill jag även berätta för er vad jag sysslar med här i Trångsviken och det känns jättebra när jag hör att ni vill veta vad jag gör. Men ni vet nog och förstår nog vad jag menar när jag förklarar hur jag känner och mår.

Men redan när MIllan vaknade upp efter hjärnblödningen visste jag att det bara fanns ett håll det kunde gå åt, framåt. Däremot trodde jag det skulle gå betydligt långsammare med hennes framsteg och det känndes jättejobbigt att inte veta hur lång tid allt skulle ta. Nu sker framstegen med en rasande fart och jag är övertygad om att vi kommer ha våra förtroliga samtal innom en inte allför lång tid.

Så Millan, passa på att vila dig för snart kommer vi ha våra timslånga skvallersamtal igen *ler*


Det här inlägget blev kanske mer privat och kanske man inte borde skriva så här i en blogg som vem som helst kan läsa. Men det är så här jag känner och upplever saker och ting just nu och det står jag för.