Jag visste det!
Så en dag så säger Millan till mig att jag borde starta en blogg, då kunde jag berätta för hela familjen samtidigt vad jag sysselsatte mig med här uppe. Okej sa jag och skapade den här bloggen.
I början kunde jag blogga flera gånger om dagen, tog kort på allt och skrev minsta lilla grej jag gjort. Efter ett tag minskade det och nu när jag jobbar räcker tiden helt enkelt inte till.
Men fast jag vet att några i familjen läser min blogg och även några andra vänner runt omkring så är det ändå mest för Millan jag gör detta. Jag har svårt att tänka mig att nån annan egentligen är intresserad av vad jag gör här uppe, tror nog att de som läser mest gör det för att det är tillgängligt.
Så när Millan blev sjuk i våras och inte kunde läsa min blogg så känndes det ganska meningslöst att fortsätta blogga. Det var också otroligt jobbigt att överhuvud taget göra något som var roligt, tex pyssla, sy, handarbeta eller vad som helst för det kändes orättvist att jag skulle kunna göra det när Millan inte kunde. Eftersom jag då inte gjorde så mycket fanns det heller inget att blogga om. Så bloggandet har minskat både för att jag inte vet vad jag ska skriva om och att det går så långt mellan inläggen att det är svårt att ta tag i det.
Så i går när Mats nämnde något om bloggen så sa jag att jag ska nog sluta blogga, det är nog ingen som läser den längre.
Då sker ett under. Millan lämnar en kommentar där hon säger att det är roligt att jag bloggar igen. När jag läser det så börjar jag storgrina. Det är ju det jag har väntat på hela tiden, att få "höra" Millans kommentarer igen. Det betyder ju att en del saker kan bli som förr igen.
För fast den där JÄVLA hjärnblödningen naturligtvis har drabbat Millan hårdast, att det är hon som får lida mest så kan jag ärligt erkänna att jag tycker hemskt synd om mig själv också. Millan är min absolut bästa vän och nu när vi inte kan prata på samma sätt om allt, så som vi har gjort hela våra liv, så känner jag mig väldigt ensam.
När sen pappa lämnar en kommentar och där berättar att Millan har rört på sin högra arm, som hitills varit helt förlamad, då vet jag att allt kommer att ordna sig, det är inte en fråga OM det går utan NÄR det går.
Så nu känns det som på nytt igen, nu måste jag blogga för att kunna berätta för Millan vad jag gör.
Jag vill på inget sätt förringa er andra som läser och även lämnar kommentarar, jag blir jätteglad när jag ser att någon varit här och läst. Naturligtvis vill jag även berätta för er vad jag sysslar med här i Trångsviken och det känns jättebra när jag hör att ni vill veta vad jag gör. Men ni vet nog och förstår nog vad jag menar när jag förklarar hur jag känner och mår.
Men redan när MIllan vaknade upp efter hjärnblödningen visste jag att det bara fanns ett håll det kunde gå åt, framåt. Däremot trodde jag det skulle gå betydligt långsammare med hennes framsteg och det känndes jättejobbigt att inte veta hur lång tid allt skulle ta. Nu sker framstegen med en rasande fart och jag är övertygad om att vi kommer ha våra förtroliga samtal innom en inte allför lång tid.
Så Millan, passa på att vila dig för snart kommer vi ha våra timslånga skvallersamtal igen *ler*
Det här inlägget blev kanske mer privat och kanske man inte borde skriva så här i en blogg som vem som helst kan läsa. Men det är så här jag känner och upplever saker och ting just nu och det står jag för.
Till och med jag har saknat ditt bloggande, trots att vi träffas typ fem dagar i veckan! ;-)
Tack lilla du (ler stort)
Kram
Hej på dej. Jag vill också veta vad som händer med er där uppe.Så du kan lugnt blogga vidare. Och du,vi är inte nyfikna,vi är "intresserade",det är något helt annat.
Ha det gott.
Ja det är klar, jag skrev fel...klart vi är intresserade...(fnissar lite)
Om 43 dagar skulle jag vilja bli hämtad på resecentrum i Trollhättan, kanske du kan boka in det i din fullspäckade kalender =)
Kram på dig far.
Ja kikar ju förbi då och då som du vet och låter mig inspireras och hänföras framförallt av allt fint (och gott) du gör.
När man följt en blogg ett tag så blir den ju lite som en följetong om någon eller något som intresserar och jag skulle absolut återvända hit då och då även om du inte längre skulle lägga ut bilder på vad du skapat.
Hoppas du vill fortsätta att skriva och visa detta "Fjällrävens blandning" av allt :-)
Mvh Helen
Tack Helen! Det är alltid lika kul att läsa dina kommentarer och jag blir lika glad varje gång för jag har lite svårt att begripa att någon faktiskt vill läsa om vad jag gör. Det är väl det där med självförtroende å sånt..
Själv är jag jättedålig på att följa andras bloggar. Det är likadant där, när jag väl läser andras bloggar så har jag svårt för att lämna kommentarer för jag får för mig att bloggaren inte bryr sig om vad jag säger. Fast jag VET att det inte är så. Åter igen..självförtroendet...
Kram på dig.
Äntligen har du kommit igång igen,vad jag har väntat nyfikna är vi nog alla, mer eller mindre jag blir avundsjuk på att du kan sticka så mycet fint + allt annat du gör kul.Jag hinner inget nu när vi går dagtid på jobbet, hemma ca.16.40 tränar jag och ska handla är jag hemma ca.20.00 och vem orkar göra något då? Hörs snart igen kramis!
Äntligen!!!! Vad jag har väntat på detta,längtat att få lite rapporter uppifrån, kul.Men det verkar som om du har fullt upp, du är duktig på att göra sockar o vantar , kan inte jag, då blir det vantar utan tumme och sockar utan häl, o hur roligt är det?Hörs snart igen Kramis
P.S. Vad konstigt trodde intedet första gick fram ja,ja, 2 för säkerhetsskull (hihi)
