Mitt vardagsliv

Från början när jag startade den här bloggen var det för att jag och syrran alltid skickade mejl och bilder till varandra om vad vi hade gjort. Hade jag handlat något fotade jag det och mejlade henne för att visa. Typ skor, kläder eller pyssel, vad som helst. När jag mejlat till henne vidarbefodrade hon det till mamma och pappa och övriga familjen där ner i söder. Vi är en ganska nyfiken familj, vi vill gärna veta vad den andre gör, så man inte missar något kul =)
Så en dag så säger Millan till mig att jag borde starta en blogg, då kunde jag berätta för hela familjen samtidigt vad jag sysselsatte mig med här uppe. Okej sa jag och skapade den här bloggen.
I början kunde jag blogga flera gånger om dagen, tog kort på allt och skrev minsta lilla grej jag gjort. Efter ett tag minskade det och nu när jag jobbar räcker tiden helt enkelt inte till.
Men fast jag vet att några i familjen läser min blogg och även några andra vänner runt omkring så är det ändå mest för Millan jag gör detta. Jag har svårt att tänka mig att nån annan egentligen är intresserad av vad jag gör här uppe, tror nog att de som läser mest gör det för att det är tillgängligt.

Så när Millan blev sjuk i våras och inte kunde läsa min blogg så känndes det ganska meningslöst att fortsätta blogga. Det var också otroligt jobbigt att överhuvud taget göra något som var roligt, tex pyssla, sy, handarbeta eller vad som helst för det kändes orättvist att jag skulle kunna göra det när Millan inte kunde. Eftersom jag då inte gjorde så mycket fanns det heller inget att blogga om. Så bloggandet har minskat både för att jag inte vet vad jag ska skriva om och att det går så långt mellan inläggen att det är svårt att ta tag i det.

Så i går när Mats nämnde något om bloggen så sa jag att jag ska nog sluta blogga, det är nog ingen som läser den längre.

Då sker ett under. Millan lämnar en kommentar där hon säger att det är roligt att jag bloggar igen. När jag läser det så börjar jag storgrina. Det är ju det jag har väntat på hela tiden, att få "höra" Millans kommentarer igen. Det betyder ju att en del saker kan bli som förr igen.
För fast den där JÄVLA hjärnblödningen naturligtvis har drabbat Millan hårdast, att det är hon som får lida mest så kan jag ärligt erkänna att jag tycker hemskt synd om mig själv också. Millan är min absolut bästa vän och nu när vi inte kan prata på samma sätt om allt, så som vi har gjort hela våra liv, så känner jag mig väldigt ensam.

När sen pappa lämnar en kommentar och där berättar att Millan har rört på sin högra arm, som hitills varit helt förlamad, då vet jag att allt kommer att ordna sig, det är inte en fråga OM det går utan NÄR det går.

Så nu känns det som på nytt igen, nu måste jag blogga för att kunna berätta för Millan vad jag gör.

Jag vill på inget sätt förringa er andra som läser och även lämnar kommentarar, jag blir jätteglad när jag ser att någon varit här och läst. Naturligtvis vill jag även berätta för er vad jag sysslar med här i Trångsviken och det känns jättebra när jag hör att ni vill veta vad jag gör. Men ni vet nog och förstår nog vad jag menar när jag förklarar hur jag känner och mår.

Men redan när MIllan vaknade upp efter hjärnblödningen visste jag att det bara fanns ett håll det kunde gå åt, framåt. Däremot trodde jag det skulle gå betydligt långsammare med hennes framsteg och det känndes jättejobbigt att inte veta hur lång tid allt skulle ta. Nu sker framstegen med en rasande fart och jag är övertygad om att vi kommer ha våra förtroliga samtal innom en inte allför lång tid.

Så Millan, passa på att vila dig för snart kommer vi ha våra timslånga skvallersamtal igen *ler*


Det här inlägget blev kanske mer privat och kanske man inte borde skriva så här i en blogg som vem som helst kan läsa. Men det är så här jag känner och upplever saker och ting just nu och det står jag för.

Idag har jag gått igenom gamla papper och då hittade jag jättekul mail som jag fick av en väninna för längesen.
Det är en hel del att läsa men det är så himla bra.


Härmed säger jag upp mig som vuxen. Jag har bestämt mig för att jag bara vill ta det ansvar som passar en åttaåring.
Jag vill gå på McDonalds och tro att det är en trestjärnig Michelin-restaurant.
Jag vill tycka att M&M är bättre än pengar, eftersom man kan äta dem.
Jag vill springa barfota i mjukt gräs, smutsa ner byxorna, ligga under ett stort träd och ha en saftkiosk tillsammans med mina vänner en varm sommardag. Jag vill ha regnställ och gummistövlar och få plaska i pölarna.
Jag vill att mamma gör goda mackor och varm choklad.
Jag vill tillbaka till den tid då livet var enkelt. När allt jag kunde något om var färger, multiplikationstabellen och barnsånger. Och ingenting bekymrade mig, för allt jag visste att jag inte visste, brydde jag mig inte om.
Allt jag visste var att vara lycklig för att jag inte kände till de bekymmer jag skulle bekymra mig för.
Jag vill tro att världen är rättvis och att alla är ärliga och snälla.
Jag vill tro att allt är möjligt. Jag vill ha möjligheten att bli överväldigad av de små sakerna och händelserna igen.
Jag vill leva enkelt igen. Jag vill inte att min dag ska bestå av datatrassel, berg av pappersarbete och dåliga nyheter.
Jag vill inte tänka på att få lönen att räcka en hel månad, jag vill slippa läkarräkningar, skvaller och att mista människor jag tycker om.
Jag vill tro på betydelsen av en kram, ett vänligt ord, sann rättvisa, fred på jorden, drömmar och jag vill göra änglar i snön igen.
Så här är mina kreditkort, mina bilnycklar, mina räkningar och min pensionsförsäkring. Härmed drar jag mig officiellt tillbaka som vuxen!
Vill du diskutera detta får du fånga mig först - Kull!
Vi ses i sandlådan. Om jag får leka med dina grejer får du leka med mina...


Visst vore det skönt att få leva livet som ett bekymmersfritt barn. Kanske man skulle anamma iallafall vissa delar av detta *ler*