Saknaden är enorm
Nu är det 5 månader sen jag träffade Lisbeth och dubbelt så låg tid sen jag träffade Kerstin. Ärligt talat, jag trodde verkligen att jag skulle vänja mig av med er, men icke, saknaden går inte över.
Vad jag än gör här nere i Trollhättan så tänker jag på er, så fort jag inte fattar ett stickmönster så tänker jag att om jag ändå kunde fråga Lisbeth, går jag på en marknad så tänker jag, det här kunde Kerstin och jag ordna, hör jag talas om stickjuntor så tänker jag på Lisbeth, så fort jag ser eller tar i ull så tänker jag på Kerstin. Vad jag än gör så finns ni med i tanken.
När jag flyttade från Trångsviken så fick jag en kudde av Lisbeth som hon gjort till mig, den är snart sönderkramad, för att inte tala om hur många tårar som kudden fångat upp.
Av Kerstin fick jag en tomte som hon gjort, jag hade lagt den i en av flyttlådorna och när jag letade efter en sak härom dagen så hittade jag tomten, ni kan glömma att den åker ner i jullådan efter jul. Den ska kramas varje gång jag saknar dig Kerstin, den kommer bli sönderkramad den också.
Kudden är så fin, Lisbeth har broderat ett hjärta och sytt fast det tillsammans med massor av andra hjärtan, hon har broderat ordet vänskap och en nalle. Baksidan har ögon och näsa som till en nalle och det går att plocka fram ett par öron, öron som jag kan gosa med när jag längtar efter goa Lisbeth.
Det ligger så himla många timmars arbete bakom kudden och tomten, så mycket slit och så har de gett dem till, mig!
Jag önskar att jag hade modet att flytta tillbaka, modet att tro på mig själv, modet att tro på att allt ordnar sig. Jag saknar er så vansinnigt mycket.
Kommentarer
Trackback
