Konstig vecka

Av någon underlig anledning har jag svårt för att skriva om sorgliga saker här på denna blogg. I verkliga livet har jag inga problem med det men det är som om jag inte vill släpp in tråkigheter, jag vill bara att det ska va kul här.

Förra fredagen dog min faster. Hon hade cancer och det fanns inget bot för henne. Det känns så overkligt. Sist jag träffade henne mådde hon bra och nu finns hon inte mer. Jag saknar henne jättemycket och det mest tragiska är att hennes son, min underbare kusin, har mist både sin mor och far på bara ett år.
I början på året gick min ingifte morbror bort och i somras somnade min mormor in. Härom dagen fick jag höra att min före detta granne också dött,  i cancer. Dessa underbara människor befann sig i en ålder mellan 67 och 96. Jag kan hålla med om att min mormor som skulle fyllt 96 år i september hade åldern inne för att gå vidare in i nästa rike men de övriga hade flera år kvar på den här sidan.

Natten till i söndags vaknade M och jag av att larmet gick ( M är deltidsbrandman) och han rusade iväg för att åka till en trafikolycka bara några hundra meter från vårt hem.
En bil hade kört av vägen och de tre ungdomarna som åkte i bilen dog. En tjej på 17 år och två killar som var 20 år. Så fruktansvärt tragiskt. Två bodde i byn och den tredje en mil härifrån. Man kan ju fråga sig vad som hände men hur mycket man än spekulerar i vad som hänt så kommer dom aldrig tillbaks. Hela byn har varit i chock eftersom alla hade någon relation till dessa tre och i onsdags var det en minnesgudstjänt på bygdegården. Flera hundra kom dit och det var så hemskt att se alla dessa ungdomar, vänner och familj som nu måste leva ett liv som för alltid kommer att vara ett före och ett efter den 16 november. Eftersom jag tror helt och hållet på ett liv efter detta så är jag säker på att de tre vännerna fortsätter vara vänner och följa varandra vart dom än har hamnat, dom kommer ta hand om varann. Det är människorna som är kvar här som kommer att ha det svårt. Men vi bor i en fantastisk by där alla stöttar varandra, ingen behöver gå ensam med sin sorg.

Mitt i all tragik har jag börjat jobba (arbetsträna) på servickontoret på Trångsviken bygdegård. Det har varit jättekul och jag hoppas verkligen att det ska fungera, har varit utanför arbetssystemet för länge  (ännu ett ämne som jag har svårt för att skriva och tala om, min sjukdom)

Nu har jag alltså brutit min oskrivna regel, att inte skriva om tråkigheter, jag hoppas jag inte behöver göra det igen.

Natti natti



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0